Senare på dagen hade jag ett annat möte. Denna gång med en poet (ja, det finns sådana). Han började vårt samtal med att förklara att molnen i dag såg ut som dammråttorna under hans dotters säng. För att sedan ändra sig, och konstatera att de nog ser ut som kokat svinto istället. När jag hörde ”kokat svinto” mindes jag mötet innan med prästen. Det hade något gemensamt. Och så såg jag på poeten igen, och kunde se vad han tänkte på. ”Jag håller detta på en poetisk nivå, där är jag trygg, där kan ingen skada mig. Jag är inkapslad, ingen kommer åt mig, jag har orden som en skottsäker väst.”
Jag hade inte mött någon av dem. Och nu undrar jag stilla: Var är alla som trevar efter ord? Var är alla vars kinder blir röda av osäkerhet. Var är alla darrande och svettiga händer? Kortfattat; vad har alla mänskliga, och därmed rädda och osäkra, människor tagit vägen. Jag saknar möten, trevande, letande för att söka oss fram. Det är de röda kinderna och svettiga händerna som inte bara är bevis på mod, utan också på en vilja att nå fram, en vilja att mötas. Guds kärlek nådde inte mitt hjärta. De vackra orden gick mina öron förbi. Jag längtar efter avskalade möten. Möten som utifrån ter sig menlösa, osäkra och hämmade.
Jag läste en insändare. En bra sådan. Den handlade om nyårslöften. Den handlande om misshandeln av sig själv som nyårslöften ofta kan orsaka. Att lova sig själv något man inte sedan kan leva upp till är att göra våld på sig själv. Det kan vara lätt att tro att bara för att man håller tyst om sitt nyårslöfte gör det ingen skada om man inte lyckas hålla det. Ingen kommer ju då att få reda på att man misslyckats. Ingen skada skedd. Men det är inte sant. Man har skadat den viktigaste personen – sig själv. Och det gör ont, speciellt då det var en själv som hittade på utmaningen.
Så därför skall jag härmed berätta om mitt nyårslöfte. Jag skall sätta det svart på vitt. Alla som vill kan läsa det. Alla som vill kan fråga mig om ett år om jag hållit mitt löfte. För jag vet att jag kommer att göra det. Jag har inget val. Jag är inte rädd för att jag skall börja slå på mig själv i mitten av året då det står klart att jag inte hållit det jag lovat. Alternativet är att någon annan misshandlar mig – nämligen ödets makt. Mitt nyårslöfte lyder: Jag skall gå hand i hand med ödet. Jag skall ibland (inte ständigt) underkasta mig mitt sunda förnuft, min moral och min rädsla för att följa ödets ofta vimmelkantiga och branta väg.
Döden sägs ha en lie som sitt vapen. Ödets man byter ständigt skepnad och då även attribut. Ibland kommer han krypande. Då kan han använda sig av moderna uppfinningar som email eller sms, ibland skänker han bara en diffus känsla av sin närvaro. Andra gånger slår han med en klubba i huvudet då man gått emot hans order. Jag vet vad den störta svårigheten med mitt nyårslöfte kommer att bli. Det är att skilja ödets man ifrån djävulen som ibland kan locka med sitt långa finger.
Jag har två öden som jag länge kämpat emot. Två helt olika saker, som jag därefter bekämpat på två helt olika sätt. Det första: En person där ute har något att säga mig. Jag måste få kontakt med honom trots att jag gjort allt under flera år för att han aldrig skall få chansen att säga det han vill. Det andra: Jag skall våga trycka gasen i botten för att hinna dit jag vill. Och det fort. Och kosta vad det kosta vill. Så, jag är redo, kom igen ödet, jag flyr dig inte längre, jag följer dig.
Fråga mig gärna om ett år om jag hållit mitt löfte eller ej.
- Ni ser de där röda lamporna inne i tunneln? (Han pekar mot ljusen som visar på att ett tåg är på inkommande) Spring Madame! Det är den hemliga polisen som kommer! Spring Madame! Jag råder er spring!
Och sedan vände han på klacken och sprang. Jag stod kvar och såg hur han försvann bort. En galning till i Paris, var lätt att tänka. Men att ville inte lämna mig. Hans ögon talde sanning. Och varför frågade han om jag kunde prata franska? Hade jag sagt nej, vilket språk skulle han då använt sig av för att rädda mig? Kan han engelska, då ingen annan kan det här i Paris? Och varför valde han ut just mig? Varför skulle han rädda bara mig av alla resenärer?