Archive for February, 2008
ibland räcker det inte att ha gud på sin sida
Jag hade två möten i dag, om man nu kan kalla det möten.
Jag träffade en präst, i ett icke religiöst sammanhang, det vill säga att vi befann oss på en allmän plats. Vi har haft en del kontakt till och från under årens lopp. Vi känner inte varande, men vi känner till varandra. Vi skakade hand. Det var nog vårt ända möte under de minuterna som skulle följa. Efter handskakningen log han, ett kryptiskt leende, och såg på mig, med en blick blandat med medlidande och kärlek. En grumlig blick. Sedan sa han inget, utan bara intensiverade sin blick. Jag frågade hur han mådde. Han nickade till svar. Men förblev tyst. Då jag just skulle till att starta en diskussion, om vad vet jag, väder och vind kanske, allt för att komma tillbaka till verkligheten, så hejdade jag mig och såg på honom. Och då förstod jag vad han satt och tänkte på, jag hörde hans ramsa i huvudet: ”Jag behöver inte konversera, det räcker med att jag har Gud vid min sida, han skänker mig den ordlösa trösten, den kärleksfulla blicken till dem som behöver den. Jag är trygg med Gud på min sida. Jag kan bara sitta här tyst. Det räcker.”
Senare på dagen hade jag ett annat möte. Denna gång med en poet (ja, det finns sådana). Han började vårt samtal med att förklara att molnen i dag såg ut som dammråttorna under hans dotters säng. För att sedan ändra sig, och konstatera att de nog ser ut som kokat svinto istället. När jag hörde ”kokat svinto” mindes jag mötet innan med prästen. Det hade något gemensamt. Och så såg jag på poeten igen, och kunde se vad han tänkte på. ”Jag håller detta på en poetisk nivå, där är jag trygg, där kan ingen skada mig. Jag är inkapslad, ingen kommer åt mig, jag har orden som en skottsäker väst.”
Jag hade inte mött någon av dem. Och nu undrar jag stilla: Var är alla som trevar efter ord? Var är alla vars kinder blir röda av osäkerhet. Var är alla darrande och svettiga händer? Kortfattat; vad har alla mänskliga, och därmed rädda och osäkra, människor tagit vägen. Jag saknar möten, trevande, letande för att söka oss fram. Det är de röda kinderna och svettiga händerna som inte bara är bevis på mod, utan också på en vilja att nå fram, en vilja att mötas. Guds kärlek nådde inte mitt hjärta. De vackra orden gick mina öron förbi. Jag längtar efter avskalade möten. Möten som utifrån ter sig menlösa, osäkra och hämmade.