BR VOICE

Paris kokar. Parisarna kokar. Vi orkar inte mer. Kommunaltrafikstrejken tar kål på oss. Vi skriker till varandra. Bilisterna hänger på tutan, vi trängs, muttrar, och önskar att vi var någon helt annanstans. Och där är jag. Och även jag önskar att jag vore någon helt annanstans, men inte på någon annan plats, utan i någon annan tiden. En tid fri från väntan.

Nu har Han, Gud, lekt igen, rysk roulett. Denna gång var det en av mina närmsta, en av dem jag älskar, som träffades av skottet. Ett skott var det, i form av ett oskyldigt vitt kuvert, men brevet innehöll dödande ord, eller ord som kan döda. Vi vet ännu inte om de är dödande eller ej. Vi får vänta. Denna väntan. Om jag bara kunde ta upp kampen med dessa ord, om jag bara kunde fatta pennan och ge dem vad de tål. Men det funkar inte så. De är inte de onda. De är bara giftpilar, som i sin stillhet är ofarliga, det är kraften bakom dem, General Cancer, som är hotet. Han är överallt, listig, föränderlig, en polyglott. Det är under honom som vi alla är. Jag väntar, och det är mig ta mig fan det jobbigaste jag har varit med om.

Det är farsdag. Jag läser Marcus Birro blogg, och gråter. Det skulle lika gärna ha kunnat vara jag som fått leva, varken jag vill eller inte, med ett barn som lika fort som det kom till oss försvann. Gud leker rysk roulett. Min son svävade mellan liv och död i flera timmar efter förlossningen, men det är rena festen jämfört med att bara falla. Jag läser Marcus Birros blogg och gråter, samtidigt som jag blir lycklig över att min son ligger och snusar där uppe. Jag har ingen att tacka, ödet är ett påfund. Det finns ingen att tacka eller anklaga. Och det kanske är det som är det jobbigaste.