BR VOICE

Jag minns att jag hade en, kanske var den ljusblå, kanske var det en häst på. Sen minns jag inte mer, förutom att jag kände ett sådant motstånd mot den som objekt. Jag pratar om min ”Mina vänner-bok”. De som var så moderna under min uppväxt. I dem skulle man be sina vänner skriva ner svaren på frågor som: ”Din älsklingsfärg?”, Ditt älsklingsdjur?”, ”Din skostorlek?” … Den skulle vara med över allt, hemsk tanke om man skulle stöta på en vän och inte hade den med! Det var som att förlora en vän som man aldrig haft. För de riktigt populära i skolan räckte den inte med en ”Mina vänner-bok”, utan de fick ha flera, men de skulle likt förbannat släpa omkring dem som redan var utskrivna. Allt för att visa att de hade vänner minsann, nästan fööör mycket vänner, det blev ju så tungt i ryggsäcken. Meningslösa svar till lika meningslösa frågor väger mycket.

Då jag motvilligt släpade runt min bok var jag i den åldern då man lyssnar mer på omgivningens röster än sin egen. Visst ville jag ha min bok fylld av vänner, men att gå och jaga dem, leta efter vänner som inte fanns, eller ragga nya vänner bara för att få svar som ingen brydde sig om, det tog sån tid, så mycket energi. Skulle det ha funnits färdigskrivna ”Mina vänner-böcker” skulle jag nog ha köpt ett dussin. Och när jag nu tänker tillbaka på det, så undrar jag om jag inte själv fyllde i några sidor i min bok.

All denna smärta från en oskyldig ljusblå liten bok och minnen av en förfluten tid väller över mig varje gång jag möter de nu existerande ”Mina vänner -böcker”. De har bytt skepnad, ändrat färg, ändrat namn och målgrupp (hoppat upp i åldrarna), men i grund och botten är de samma. Må de ha genomgått mutationer, plastikoperationer, bytt media, förvandlat sig i hopp att ingen skall känna igen dem och få reda på deras ursprung. Men jag har kommit på dem, jag har dragit bort deras mask, och gissa vad jag fann? Platta ointressanta missbildade ”Mina vänner -böcker”! Jag tänker gå ut med deras nuvarande namn: ”Myspace”, ”Facebook”, ”Linked In” … listan kan göras lång. Lyssna bara på de tagna namnen: ”Mitt utrymme”, ”Ansiktsbok” … jag menar säger det inte allt? Det tragiska, det skrämmande, det sorgsna, är att de nu används av personer som borde lyssna mer på sin inre röst än andras. Då användarna av dessa känner på sig innerst inne att de försöker bekämpa sin ensamhet, osäkerhet, demoner, ångest eller bitterhet med att spenderar timmar med att fylla ut, fylla på, och låta vännerna rinna över websidan försöker de hitta på ursäkter för sitt destruktiva handlande. Det kan låta så här: ”Det är bra sätt att marknadsföra min musik på”. ”Jag behöver det för mitt professionella liv”. ”Det är ett bra sätt att hålla kontakten med vänner”. Lägg av. Marknadsföra sig själv gör man inte genom vänner, och inte genom att den senaste utekvällen får ta den största platsen. Och vill man hålla kontakten med en vän gör man det inte då hundra andra har insyn. När jag frågade en vän härom veckan hur hennes anställningsintervju hade gått svarade hon att det kunde jag läsa om på hennes Myspace. Tack, men nej tack. Ibland får jag email från mina närmsta vänner som lyder: ”K vill bli vän med dig, accepterar du?” Jag trodde redan att …

Fortsätt med era ”Mina vänner -böcker”, fortsätt era desperata jakter för att bli älskade, sedda. Men denna gång tänker jag inte vara med. Denna gång hänger jag inte på. Jag har ingen lust helt enkelt. Och det känns sååå skönt att stå utanför denna cirkus.