BR VOICE

Jag fortsätter med Stockholm, eller kanske avslutar Stockholm, då jag nu vet varför jag inte bor här. Har bestämt träff med K. Väl på plats, Slussen, får jag syn på honom. Det är flera år sen vi sågs. Han väntar på någon. Jag också. Men inte på varandra. Precis då jag tvekar om jag skall säga ”hej” (fast han skriftligen förbjudit mig) ringer K och säger ordagrant: ”Vänd om. Jag vet att du redan är där. Men vänd om. Vi möts vid Hornstull istället”. Jag vänder om. Han ser mig aldrig. Och jag förstår att det är någon där uppe som alltid ser till att jag springer på honom de få gånger jag befinner mig i Stockholm, samtidigt som denna någon eller någon annan (svårt att avgöra om det är en kraft som spelar mig ett spratt, eller två krafter som slåss) ger mig tecken att vika av, ta en annan väg. Men historien slutar inte här. Den börjar.

Då min kväll med K är över, bör jag kanske stanna på tunnelbanan och åka hem. Men jag hoppar av vid Slussen. En önskan att se honom igen? Jag vet inte. En önskan att skåda olycksplatsen igen för att undvika framtida men? Jag vet inte. Jag köper en DN, mest för att inte känna mig så ensam, och går till första bästa bar. Det dröjer inte mer än fem minuter så hör jag någon:
– Vi är några grabbar där borta som gärna bjuder på en bärsa.
Jag vänder mig om, och ser en plufsig medelålders man. För det första är ni inga grabbar, för det andra gillar jag inte ordet bärsa (men dock att drick öl) och för det tredje vill jag vara själv med mina tankar i natt.
- Tack, men nej tack
Så fortsätter jag att umgås med min vän DN. Jag vet inte varför jag börjar läsa artikeln, men det gör jag. Den handlar om Evert Taubes okända älskarinna Siv Seybolt. I över femtio år har hon suttit med hemligheten att hon varit nationalskaldens älskarinna, och frukten utav det – 200 kärleksbrev som hon förvarat i en röd barnväska på vinden. Medan flera hundra kvinnor genom åren skrikit sig blåa att de varit den enda riktiga kärleken för Taube, så har denna kvinna, kanske den mest betydelsefulla tigit. Hon har sugit på karamellen i femtio år. Hon har låtit det vackra slumra ostört, utan nyfika ögon, i ett halvt sekel.

Och jag förstår då att jag trots allt gjorde rätt som vände om några timmar tidigare. Och jag känner också att jag måste dela med mig av denna stora livsinsikt – att det är vackert att avstå. Så jag tar mitt glas och går bort till ”grabbarna”. De skiner upp. Jag slår mig ner.
– Ni måste höra detta. Och så börjar jag en högläsning av artikeln.
Jag känner mig som en sagotant, och gubbarna runt mig förvandlas till barn. Artikeln är slut, och det är knäppttyst. Bartendern har också lyssnat. Någon kliar sig i huvudet.
– Ja, vad får ni ut av detta? Vad tycker ni? frågar jag tillslut.
Det är tyst. Några vrider på sig obekvämt.
– Fan vad dum kärringen var som hållit tyst om det.
Och då kommer andra insikten för kvällen - artikeln var ämnad för mig denna kväll, ingen annan – jag borde ha hållit det vackra för mig själv – det är vackert att avstå. Jag dricker upp, tackar för minuterna som de trots allt gav mig. Det sista jag hör innan jag stänger dörren är:
– Du skall inte ha en bärsa i alla fall?
Och för sista gången passerar jag platsen för mötet som aldrig ägde rum. Men tillbaka ut i verkligheten är det som om livsinsikten rinner av mig, och lägger sig som hal såpa vid tunnelbanespärrarna vid Slussen. Såpa som man lätt kan halka och slå sig på. Och jag vet inte om jag gjorde rätt eller inte som avstod …

En annan Stockholm upplevelse. Hårfrissan = skvaller tidningar. Jag hoppar över Kicki Danielssons alkoholmissbruk. I överhuvudtaget är jag ganska trött på alkoholister. Det är roligare att läsa om Kate Middleton. Prins William har gjort slut med henne. Shit happens. Kan ni tänka er! Okej att vara ung och bli dumpad. Det är hårt. Lägg till det att man hoppas att bli drottning en vacker dag, och så ryker det också. Bara sådär. Lägg till det att hela världen följer ens nederlag. Tufft. Och lägg till det att man har en mor som arbetat hårt för att få ihop en med denna karl (det var hon som skrev in sin dotter vid samma universitet som prinsen, bara för att tänk om … ) ”Varför kunde du inte hålla i karlnfan”. Ja, det måste vara tufft Ketan, men jag menar England, män … det finns många.

Jag är i Stockholm. Och så ser jag en av dem. Mitt emot mig på tunnelbanan. Han har bakåtslickat hår, vita smala jeans, en vit åtsittande t-shirt och en brunrutig midjekort kavaj. Han är ung, 25 år kanske. Det som irriterar mig mest är hans väska - en stor Louise Vuitton (kärringmodellen). Han går, som väntat, av vid Stureplan (så även jag … ), och jag blir säker på att han måste vara en av Stureplansprofilerna, de som våldtar oskyldiga tjejer och sedan skickar sms för att höra hur de mår. Jag hatar honom då jag följer honom hack i häl. Men då händer något, något som får mig på fall (ja nästan). Rulltrappan upp står stilla. Men alla som tar den normala trappan slänger en blick mot rulltrappan och alla undrar samma sak: står den stilla för att den är trasig eller bara för att ingen tagit den på länge (ni vet den där typen av rulltrappa som står stilla tills någon ställer sig på den). Men ingen gör ett försök att ta reda på svaret. Ingen vill vara den som sticker ut, ingen vill vara den som kanske måste vända tillbaka till kön, ingen vill skiljas från gruppen. Men den misstänkta Stureplansprofilen vågar. Ha går mot strömmen - går ifrån fårskocken som bara följer föregående mans exempel och går mot rulltrappan. Han vågar bryta sig ut, och ta reda på om rulltrappan fungerar. Han vågar ta risken att få gå tillbaka till kön, trappan, med svansen mellan benen om den inte skulle fungera. Men han har ju även chansen att höja sig över oss andra, och fara upp, medan vi andra knegar på. Han har chansen att få andra som följer honom. Rulltrappen är trasig, stendöd, den rör sig ur fläcken då han tar första steget på den. Han vänder om och tar trapporna, med oss andra fegisar. Han blir min dagshjälte. Jag tror jag till och med blir lite kär, var ni varför? Då han vänder tillbaka till trappan rodnar han. Modighetens färg. Han kanske trots allt inte alls brukar hålla till runt Stureplan, han kanske bor på söder och läser litteraturvetenskap på Universitetet och plockar svamp och … våldtar gör han då i alla fall inte.

Det första jag lade märke till var hennes handväska. Himla snygg väska. Sedan såg jag hennes hår. Skulle kunna döda för det. Egentligen skulle mina reflektioner kunnat stanna där, men hon kvarhöll min koncentration. Varför vet jag inte. Kanske för att hon satt så nära mig, men verkade tala så ostört, som om jag inte fanns. Och jag fick känslan av att vara osynlig, vilket man måsta utnyttja. Inte lade hon märke till en kvinna som satt med en barnvagn med en sovande bebis i. I hennes värld fanns inte bebisar. I alla fall inte i den värld hon befann sig just nu. Men lika självklart att bebisar inte existerade i rådande stund var det att det hon nu inte befann sig i den riktiga världen. Inte i min sanna värld i alla fall. Kanske stannade min uppmärksamhet där för att hon personifierade en personlighet långt bort från mig. Kanske en människa som jag saknade. En person i en kommersiell värld. En värld där man kan ha en väska som inte behöver vara stor nog för att inhysa blöjor och skallror. Kanske för att hon hade ett arbeta med ett säkert välstädat kontor, en fast lön, och säkert höll hon på med lätta siffror, inte tunga ord. Siffror som lätt kan dansa iväg i cyberrymden, inte bokstäver som brutalt och benfast står fast. Jag vill också skapa siffror. Jag vill också ha en sån handväska. Men där satt jag och var lycklig över att min son sov. Då kanske jag skulle hinna komma på något ämne, skriva artikeln och korrekturläsa den. Han brukade sova en halvtimme … Och jag hade redan spillt bort några minuter att studera en okänd kvinna. Hade jag otur skulle min son vakna vilken sekund som helst. Så var min rådande verklighet. Och då var det väl självklart att denna kvinna stal min uppmärksamhet. Hon var en som en gräddbakelse för en utsvulten.

Snabbt förstod jag att det var en slags anställningsintervju, kanske för ett specifikt projekt. Kvinnan med det vackra håret och väskan ville ha ett jobb, eller projekt. Mitt emot henne satt en äldre smal plottrig dam. Hon ledde intervjun. Jag lyssnade på dem. Den gamla damen ställde frågor som hon säkerligen ställt tusen gånger förut. Och kvinnan svarade så som hon var lärd. Frågorna finner man om man googlar ordet ”anställningsintervju”. Den gamla damen verkade, eller spelade, missnöjd och kritisk. Hon visste vad kvinnan skulle svara. Hur skulle du göra för att uppmuntra ditt team? Var en fråga. Kvinnan svarade snabbt, men lade då och då in en tankepaus som för att visa: ”Hej och hå vad spontan jag är”. Och jag förundrades. Hur kan man svåra på den frågan? Det beror väl på. Vilka är i teamet? Vilka är problemen? Hur är den rådande stämningen? Och jag började förstå att jag aldrig skulle kunna vara i den världen.

Tillslut frågade den sammanbitna damen: ”Har du hört den där historien om glasögonen? Den gav mig en livsinsikt”. Jag piggnade till. Oj, nu får jag kanske lära mig något, en livsinsikt på en fik en grå onsdag. ”Jo, det är så här. Världen ser ut så som man vill. Det beror på vilka glasögon man tar på sig på morgonen”. Den unga kvinnan skrattade nervöst, och sa att det hade hon aldrig tänkt på. Min son vaknade och jag öppnade bananpurén och förstod att jag inte ville vara i den världen. Och artikeln kanske jag kunde få klara inatt, efter godnattsagan. Men handväskan, ja den ville jag fortfarande ha.